En mätare omvandlar en fysikalisk storhet till en avläsbar storhet på platsen där den mäts. Exempel på sådana mätare är synglas, pejlstickor, termometrar, manometrar mm.
En givare omvandlar den fysikaliska storheten till en signal som överförs till ett centralt övervakningsställe eller till en regulator. Signalen är oftast 4-20 mA eller i nya installationer även digitala signaler i fältbuss. I äldre installationer förekommer även pneumatiska signaler.
Definitioner (engelska uttryck inom parantes):
-
Högsta mätgräns (Upper Range Limit, URL). Det högsta värde som givaren kan mäta.
-
Lägsta mätgräns (Lower Range Limit, LRL). Det lägsta värde som givaren kan mäta.
-
Inställningsområde (Range). Inom detta område kan givarens mätområde väljas.
-
Mätområde (Span). Mätomfång som begränsas av lägsta mätvärde (Lower Range Value, LRV) och högsta mätvärde (Upper Range Value, URV)
-
Nollpunkt (Zero, LRV). Lägsta mätvärde som givaren ställts in för att mäta.
-
Dämpning (Damping, Filter, Time constant). Ett lågpassfilter för att ta bort oönskat mätbrus. Filtrets brytfrekvens definieras med en tidskonstant.
En modern mikroprocessorbaserad givare konfigureras (ställs in) normalt med en handterminal. Den vanligaste handterminalen är HART-kommunikatorn. Med handterminalen kan betydligt fler parametrar än ovanstående konfigureras som t ex identitet och roten ur.
En mycket vanlig orsak till att regleringar inte fungerar tillfredsställande eller inte alls är att givarens mätområde är för stort. Valet av mätområdet (Span) är därför mycket viktigt. Grundregeln är att mätområdet ska väljas så litet som möjligt vid en styrande funktion. Om mätområdet väljs för stort blir systemförstärkningen låg varför regulatorns förstärkning måste väljas högre än vad som är önskvärt. Då blir regleringen dålig vilket bl a leder till onödigt stor energianvändning.
|
|
Givare, definitioner
|
Mätstorheter