Genom mätning kan en förbränningsanläggnings kväveoxidutsläpp kvantifieras och ställas mot till exempel de miljövillkor som en myndighet utfärdar. I praktiken utförs mätning och beräkning av NOx-utsläppet på vanligtvis på följande sätt:

1. Halten NO och O₂ (och CO₂ i de fall oxyfuelbrännare används) i rökgasen mäts, intermittent eller kontinuerligt. Medelvärden beräknas.
2. Till den uppmätta halten NO läggs ett schablon-påslag för NO₂ (t. ex 2-5% beroende på bränsleslag). Hur stor denna mängd är i det aktuella fallet bör kontrolleras med stickprovsmätningar av NO₂. 
3. Med "NOx" menas alltså i praktiken uppmätt NO + ett schablon-påslag för NO₂. Mängden NOx (räknat som NO₂) är alltså uppmätt NO i rökgasen omräknat till NO₂ med ett påslag för mätt eller antagen mängd NO₂. 
4. Korrektion görs för hur utspädd rökgasen är.
5. Den energi som används under mätperioden beräknas utgående från bränsleförbrukning och bränslets energiinnehåll eller utifrån rökgasanalysen.

De formler som används för beräkningen av NOx-utsläpp som mg/MJ hittar du här.

Miljövillkor för utsläpp av NOx från värmnings- och värmebehandlingsugnar avser vanligtvis mängden NOx per energienhet uttryckt som mg NO₂/MJ tillfört bränsle (SNSF 1992:5 MS:46§19). Ett problem med att uttrycka NOx-villkor som mg/MJ är att ny energieffektiviserande brännarteknik (oxyfuelteknik och regenerativa brännare) ger såväl energibesparingar och lägre utsläpp av kväveoxider i jämförelse med konventionell teknik. Om minskningen av utsläppen av kväveoxider är mindre än minskningen i energiförbrukning kommer dock utsläppet uttryckt som mg NO₂/MJ tillfört bränsle öka trots att det totala utsläppet av NO₂ och CO₂ har minskat om nya brännare installeras.