Vid förbränning används i regel mer syre/luft än vad stökiometrin kräver. Detta eftersom man i verkliga brännare inte kan garantera att förbränningen är fullständig om syre/luft tillsätts i stökiometrisk mängd på grund av att mixningen av bränsle och oxidationsmedel inte är fullständig. Luftkvoten (luftfaktorn) eller syrekvoten, , anger hur mycket luft eller syre som tillsatts,  eller ,  i förhållande till vad som teoretiskt krävs,  eller , för fullständig förbränning:

Med överstökiometrisk förbränning avses förbränning med en luft/syrekvot >1.

Med understökiometrisk förbränning  avses förbränning med en luf/syrekvot <1

Luft/syrefaktorn (luftkvoten) har betydelse för förbränningens verkningsgrad. Används en för hög luft/syrekvot åtgår alltför mycket energi till att värma det extra luften/syret. Det säger sig självt att den kylande effekten av en alltför hög luft/syrekvot är större vid luftförbränning än vid syrgasförbränning eftersom det går 3,76 mol kväve för varje mol syre i luft. Används å andra sidan en för låg luft/syrekvot så kommer rökgasen innehålla oförbrändrestprodukter vilket också representerar en energiförlust.

Luft/syrekvoten har också en viss betydelse för bildningen av NOx.

Lämplig luftfaktor vid förbränning av gas är 1,05 - 1,07 medan en lämplig luftfaktor för olja är 1,10 - 1,15.

Om luft/syrefaktorn inte är känd, kan den beräknas utifrån rökgasanalysen.