Vanligtvis har varje stålsort ett ”standardrecept” för materialblandning vid tillverkning på olika stålverk. Materialblandningen består av järnbärare (stålskrot, tackjärn, järnsvamp, etc), slaggbildare (kalk, dolomit, etc) och legeringar (kol, koks, ferrolegeringar, metaller).

Osäkerhet i uppskattningen av materialens kemiska sammansättning gör att höga säkerhetsmarginaler måste användas vilket medför en i många fall överdriven användning av rena och dyra material. Bättre uppskattningar av råmaterialegenskaper gör att användningen (och återvinningen) av ”dåliga” skrotsorter i ljusbågsugn kan öka på bekostnad av ”rent” skrot och legeringar. Under förutsättning att tillgången på rent skrot och den sammanlagda årsproduktionen av stål är konstant ger detta indirekta energibesparingar genom mindre behov av råstål via malmbaserad ståltillverkning (ca 4500 kWh/ton) samt tillverkning av legeringar (4000-8000 kWh/ton) och slaggbildare (1000-2000 kWh/ton).

Förbättrad råmaterialoptimering innebär även direkta energibesparingar genom minskat energibehov för smältning av legeringar (500-1000 kWh/ton) och slaggbildare 1500-2000 kWh/ton). Ökad användning av ”dåligt” skrot ökar dock troligen energibehovet för smältning (0-500 kWh/ton). Uppskattningsvis kan nettoeffekten bli en energibesparing på ca 10 kWh/ton stål.

Beskrivning av metoder för uppskattning av skrotegenskaper som kemisk analys och specifik smältenergi (kWh/ton skrot) finns beskrivna i rapporter från MEFOS (MEF06007) och Jernkontoret (TO23-127). En pilot-applikation för on-line uppskattning av skrotegenskaper finns installerad vid Ovako Bar i Hofors.