Den vattenånga som erhålls genom förbränningen och som härstammar från bränslet följer med i rökgaserna. Vid en viss temperatur, vattendaggpunkten, kondenseras vattenångan ur förbränningsgaserna. Detta sker vanligtvis mellan temperaturen 28^o och 63^o. Vid förbränning av svavelfria bränslen kan man ofta undvika kondensering genom att hålla ytor över daggpunkten. I förbränningsgaser innehållande svavel finns det risk för att det bildas svavelsyreånga. Svavelsyreånga bildas vid temperaturer mellan 200^o och 560^o grader. Den temperatur då svavelsyreångan kondenseras till svavelsyra kallas syradaggpunkten och ligger vanligtvis mellan 70^o och 170^o, vilket är betydligt högre än daggpunkten.

Kondensation av svavelsyreånga är den främsta orsaken till korrosionsangrepp på de ytor som berörs av kalla rökgaser. Korrosionsangreppen är som mest intensiva vid temperatur 20^o till 50^o grader under syradaggpunkten. Vid ytterligare sänkning av temperaturen kondenserar även vattenångan. Det bildas då en större mängd svagt koncentrerad svavelsyralösning, samt SO₂- och CO₂-gaser vilka även de verkar som korrosiva syror. Detta är anledningen till att det finns två stycken korrosionsmaximum vid lågatemperaturskorrosion.

Med undantag för ett antal trädbränslen innehåller alla fasta bränslen mer eller mindre mängder svavel. Även eldningsoljor innehåller en viss mängd. Om svavelhalten understiger 1 % minskar problemen med korrosion avsevärt. Korrosionsrisken kan också minska genom att MgO, MgCO₃ eller dolomit tillsätts. Generellt gäller dock att man försöker undvika risken för korrosion genom att hålla ytorna vid temperaturer över daggpunkten.

Denna typ av korrosion visar sig vanligtvis som en likformig utbredd materialförtunning eller fördjupning. Det händer dock att korrosionen skapar hål, men då beror detta som regel på materialfel.