Aska är den substans som återstår efter förbränning. De mineralämnen som finns i bränslet deltar ej i förbränningsprocessen utan omvandlas ofta till nya kemiska föreningar, nämligen aska. Askan är alltid basisk, men dess innehåll varierar beroende på bränsle. Aska från olja innehåller som regel små partiklar av metalloxider, medan aska från kol innehåller bergmaterial så som oxider av kisel, järn, mangan och aluminium, samt metaller i små mängder. Vedaska innehåller karbonater, fosfater och sulfater, samt små mängder metaller.

Majoriteten av askan är så lätt att den följer med rökgaserna som stoft. Dock kan mer än 99 % av askan fångas upp med hjälp av en stoftavskiljare. Den uppfångade askan kan sedan deponeras eller återanvändas som exempelvis byggmaterial. En del av askan smälter under förbränning och bildar smältaska. Denna aska samlas som slagg på botten av förbränningsrummet.

Även om inte askan direkt deltar i förbränningsförloppet, så påverkar den förbränningsförhållandena. Askan kan försvåra tändning och kan påverka bränslets förbränning eftersom brännbar substans kan blandas med askan och därmed förloras som bränsle. Bränslen med hög askhalt kombinerat med låg smältpunkt på askan har särskilt svåra förhållanden. Askan kan också sätta sig på de värmeöverförande ytorna och bilda beläggningar, vilket värmeövergången och minskar rökgasernas genomströmningsarea.

Som regel ger förbränning av fasta bränslen mer aska än flytande bränslen, och bränslen i gasform ger ingen aska alls. Den återstående mängden obrännbara ämnen som kvarstår efter förbränning anges i bränslets askhalt.

Källa: Alvarez, H. Energiteknik, 1990