Den stora gruppen av friktionsväxlar är remväxlar av olika slag. Remmar tillverkas normalt av i olika polymera material och remmar av gummi med armering (kord) av polyester. Remmarnas form varierar också och vilket påverkar remskivornas utformning. Vanliga former bland remväxlarna är kilremmar, plana remmar, kraftband (sammansatta kilremmar) och poly-V-remmar (plana remmar med spår i remmens längsriktning).

Fördelarna med remväxlar är att de normalt sett är tystgående och vibrationsdämpande och att de tål höga varvtal. Den huvudsakliga nackdelen är att de normalt sett har sämre verkningsgrad i jämförelse med formbetingade växlar. Remväxlar slirar alltid något beroende på en skillnad i remmens töjning mellan den drivande och den drivna parten. Och det ger i sig en verkningsgradsförlust. Vid överbelastning kan också töjningen bli så stor att remmen totalslirar. Verkningsgraden på remväxlar kan ändå vara så hög som 98-99 % om de är rätt installerade.

Planremmar och poly-V-remmar kräver mindre energi när de böjs än kilremmar och ger därför normalt växlar med högre verkningsgrader. Kilremmarna är emellertid robustare än de plana remtyperna genom att de är mindre känsliga för inställningar av vinklar och kräver mindre remspänning för att fungera. En korrekt installation och En hög remspänning innebär i sin tur att fundamenten för fastsättning av växlarna behöver vara stabilare och att lager slits fortare. Även kilremsväxlar bör vara rätt installerade för att fungera tillfredsställande.

Då man vill ha steglös varvtalsreglering mellan två axlar utnyttjas så kallade variatorer och i dessa används ofta friktionsbetingad effektöverföring via remmar. Varvtalet kan exempelvis varieras genom att friktionsremmarna löper över koniska rullar eller över kilremsskivor där kilremspårets vidd kan varieras. För steglös varvtalreglering används också hydrauliska variatorer.