Genom mätning kan en förbränningsanläggnings kväveoxidutsläpp kvantifieras och ställas mot till exempel de miljövillkor som en myndighet utfärdar. I praktiken utförs mätning och beräkning av NOx-utsläppet på vanligtvis på följande sätt:
-
Halten NO och O2 (och CO2 i de fall oxyfuelbrännare används) i rökgasen mäts, intermittent eller kontinuerligt. Medelvärden beräknas.
-
Till den uppmätta halten NO läggs ett schablon-påslag för NO2 (t. ex 2-5% beroende på bränsleslag). Hur stor denna mängd är i det aktuella fallet bör kontrolleras med stickprovsmätningar av NO2.
-
Med "NOx" menas alltså i praktiken uppmätt NO + ett schablon-påslag för NO2. Mängden NOx (räknat som NO2) är alltså uppmätt NO i rökgasen omräknat till NO2 med ett påslag för mätt eller antagen mängd NO2.
-
Korrektion görs för hur utspädd rökgasen är.
-
Den energi som används under mätperioden beräknas utgående från bränsleförbrukning och bränslets energiinnehåll eller utifrån rökgasanalysen.
De formler som används för beräkningen av NOx-utsläpp som mg/MJ hittar du här.
Miljövillkor för utsläpp av NOx från värmnings- och värmebehandlingsugnar avser vanligtvis mängden NOx per energienhet uttryckt som mg NO2/MJ tillfört bränsle (SNSF 1992:5 MS:46§19). Ett problem med att uttrycka NOx-villkor som mg/MJ är att ny energieffektiviserande brännarteknik (oxyfuelteknik och regenerativa brännare) ger såväl energibesparingar och lägre utsläpp av kväveoxider i jämförelse med konventionell teknik. Om minskningen av utsläppen av kväveoxider är mindre än minskningen i energiförbrukning kommer dock utsläppet uttryckt som mg NO2/MJ tillfört bränsle öka trots att det totala utsläppet av NO2 och CO2 har minskat om nya brännare installeras.